ATT  VARA  UTSAT  

Tänk er att man kommer tillbaka till skolan efter en väldigt svår period, en person som man verkligen älskar har gått bort. Man är jätteledsen och behöver så mycket stöd som man kan få.

Först får man jätte mycket komplimanger, teckningar osv. Sen när det gått någon vecka vänds kärlek till hat.  Jag hör hur dom viskar ”vilken mammaknullare” när jag går förbi i korridoren.

En kille säger ”Din mamma är död” och skrattar. Jag blir arg och ledsen och springer där ifrån med tårar som rinner ner för kinden.

Jag kommer ihåg så mycket efter min mammas död, orden och kommentarerna jag fick i skolan. Hur jag låg och funderade på vad jag har gjort för att folk ska kunna gå och säga så om mig.

Jag såg på en dokumentär för ett tag sen som handlade om en tjej som blev mobbad för hennes utseende. Jag tycker själv att man verkligen inte får kränka en människa. Att trycka ner en människa genom att säga fula ord och göra dumma saker mot den är allt förutom okej.

Jag har själv blivit utsatt för grov mobbning och vet hur det känns att bli kränkt.

Något måste göras, något måste förändras.  Jag vet att det finns antimobbnings grupper som ”FRIENDS” osv.  Men det hjälper inte hela tiden.  Hur ska vi göra för att så många som möjligt ska må bra och känna sig trygga?

Den frågan vill jag få svar på! Jag vill förändra, vi vill förändra. Vi kan förändra, men då måste vi ta tag i detta. Tänk att varje dag gråter flera barn/ ungdomar på grund av mobbning.

Jag har bestämt mg för att inte ta av mig av hat, att skita i vad andra säger. För dom som trycker ner än vill bara att den ska må sämre en va den själv gör.

Jag tycker, jag kräver att något måste hända. Tillsammans kan vi göra ett bättre och tryggare samhälle.

Stay strong!